En gång hade jag warit serdeles lycklig på min fjärilsjagt. Ut m ett owanligt stort päfågelsöga tuns de jag uppwisa hela bergsfaunans brokiga färgspel, oc) bland annat ett werkligt praktexemplar af en Apollo. Såsom rubiner glänste purperdopparne på de mjuka, gulhwita wingarnes sammet. Jublande slyndade jag med mitt fynd till Pauline. Hon förwånades öfwer denna herrliga färgprakt, hwilken hon ännu Jaldrig skädat i sådan fammansftällning. Men straxt derefter utbrast hon i forgs jen ton: 7D, hwillttet fort Lif! Sådan synd! Det är grymt af er att förstöra deras korta glädje ! Jag mille göra naturwetenskapens rätt gällande men bon afstar mig ordet. OMhed er wetenskap! utbrast hon. vifwet är en mydet större wetenfkup, och rätten att lefwa är mycket för mer än metenffapens anfpråk. Lifwet år redan fort nog i fig sjelft. Till att dö har man ingen lust, och sannerligen icke derföre att man i ner det ledsamt utan för glidjens slull, hwilfen — Man will njuta ännu längre. Men menniskorna träla och oroa fig, och endaft få ega förstånd att njuta sin dag i bolten. Ur Pauline talade lyckans bortffämda barn ; jag