—W— 8— , — — rEEEEEE Bref från Lund. Torsdagen den 28:de September. J dag afslutares landstinget för Malmöhus Kur, och hwad man i första rummet bör prisa tet för äv bef korthet. För öfrigt har Hela mötet utmärtt fig genom en lugn och alhvartig hållning, och det fan ej gerna wara annorlunda, då landstinget är eller ätminstone bör wara sammansatt af länets yppersta män. Wisserligen har här fom annorftädes tiden till en del warit upptagen af en hop motioner af dels owäsendtligt, dels onörigt och statligt innehåll, framkallade af fjestet och hågen attt göra fig bemärkt och derföre af tinget förkajtas de. Dot tror jag, att ide få få saker blifwit af tinget bebandtare, fom böra blifwa af werklig nyts ta för länets förtofran och framåtfirivante. Si fom en bland re wigtigaste torde böra nämnas professor Agardhs wäl motiverade, af tinget till länets hushällu ingosällskap hänwisade förslag om plantering af Skanörs hedar och slygsandsfätt, nyligen få pikant skildrade af den vanffe följetos nisten Erik Bögh. Om tet Agarohska förssaget blir en werklighet, få böra emellertid dessa berröfz liga och nu få föraftare sandsträckor, inom en ide alltför aflägsen framtid, erbjuda en helt annan tafla för tecknaren. En ej owigtig sak för såwäl sljutsarne fom den resande allmänheten är ren af lantstinget beslutade skjutslegans förhöjnig till 1: 50 per mil i såwäl land som stad. Jngen will wäl påstå, att detta belopp är för högt tilltaget, od ingen missunnar landtbrukaren denna ersättning fir det obehag och den skada, fom kan tillskyndas hnom genom den obligatoriska skyldigheten att sltutsa under hwad förhällanden och mid hwilken tb fom helst, men deremot synes det ej wara obiltyt, att på samma gång de stjutsande erhålla hör gie betalving, äfwen te resandes intressen ses nå got till godo, få att te t. ex. få bättre åkdon, flippa att, utom en dryg lega, pungflås af Håll tarlar och sljutspojtar, undgå att wänta timwis på skjuts, o. s. w. En vitt löjlig episod berättas från landstinget om en wiss industririddare — i förbigående sagdt rätt underligt, att den berömde store invuftrviprofesseren i Helfingborg ide gjorre anspråt på riddares tieln på samma gång fom på profesforåmwärdigheter; den skulle ingen frånkänt honom, ty han har meriterna inne genom fina mångåriga försök att flå dunfter i ögonen på folk —, hwilken prefenz terare för lanrstinget ett skriftligt intyg från nå gon domare, att han för denne uppwisat en mängd räfhudar, ett par hundra örns och hörstlor jemte flera större och mindre telar af rofoch skaderjur, hwaran han nu begärde att för nämnte rariteter blifwa godtgjord med omkring 1,000 rdr rmt enligt berätniag efter nya jagtstargan. Han måtte emellertid sjelf hafwa anat, att saken skulle stöta på swärigheter, i synnerhet fom domarens intyg war dateradt innan den nya jagtstadgan mar ut: färdad, ty han hemställde alternativt, i händelse tinget ffulle finna hans fordringar för höga, huruwita ide ersättning kunde bewiljas efter gamla jagtstargan med 300 rdr rmt. DÅ frågan företogs till behandling, kunre man emellertid ide bewilja dessa mannens blygsamma anspråk hwarken efter ten nya eller efter den gamla jagtstargan, efter ten nya ej, derföre att denna föreskrifwer, att de pödade djuren, för hwilkas fällande belöning sökes, böra inför kompetent person förewisas i sin helhet och i få pass färskt tillstånd, att det klart och tydigt fan inses, att djuren ej MHlifmit från frem nande land importerade, och efter ven gamla likalitet, naturligtvis på den grund, att donna till alla delar ipphört att wara gällande i och med år 1864. Sn wälförtjent utgång på ett få dumt oh oför kämdt försök. Au revoir