ter supeen stod på programmet säsom aftonens qwintessens. Wi yngre hade slagit oss ner tillsammans wid bordändan och ledo ingen brist hwarken på godt humör eller på winers goda gåfwa, hwilten äfwen damerna ide försmäådde. Jag säg, att kusin Eee werin war serdeles omtyckt bland dem, och det unde gick mig ej heller, att han wisade synnerlig uppmärksamhet mot den lilla Helene med rädjursblicken. — Avothekarens otälighet lät oss ide fitta långe wid: bordet, han tycktes fpritta i alla fingrar efter vios loucellen. Han reste fig. Räntmästaren tog ide blott sitt glas utan äfwen den framför honom stäende flaskan med in i mujitrummet, tände fin cigarr och sdelade i ett hörn den tyfte ointresserade musilkännaren eller den förfonade martyren. Till oss andra måste apothetaren då och då ropa fitt: tyst, barn! — Ja, wid höjd stämning, blef det oss fwås rave än någonsin att sitia der fom fönsligt mujitnutfifpublitum med öra endast för Beethovens qware tt. s Wid afstedet fade Sewerin till mig: KJujir, i afton ha wi omöjligen kunnat lära känna fwarandra, fom derföre i morgon eftermiddag ut till mig i forstanstalten. Jag hade ide ogerna genast gjork honom sällskap ett stycke på måg, ty natten war stön, men jag teg dock härmed. Kretsdomaren och jag ledsagade Pauline oc) Helene till deras port. Sjelf lyste han mig in i mitt rum. ÅTror du, att du fon trifwas hos oss?? frågade han. Jag bejakade vet och tilljtod, att han idetofwat för mycket i sitt bref om de fföna ögonen. ÅJag kände dig ide den gången, swarade han och hotade med fingret, man hade utmålat dig fom en mes för mig. Hade jag wetat, hwad du är för em språkfåle, få slulle jag attat mig! Leende bjöd han mig godnatt? . Det war änm tidigt, då jag påföljande morgon waknade ur en lätt slummer. Den owauliga upy