någon notis derom. Han gaf mig derefter en ftas vig blick, hwilken jag lika faft uthärdade. Han war en owanligt wacker yngling och behagade mig fer deles. Han tycktes ett ögonblick betänka fig, men ett tu tre nickade han åt mig med glad uppsyn. Jag tänkte wid mig sfjelf, nicka fan du också, och få nickade jag förnöjd tillbaka. Men uu förlorade das merna fattningen och måste föra näsdukarne för munnen för att dölja sitt stratt. En aning grep mig emellertid — kunde den unge jägarn wäl wara kusin Sewerin? Wid sista ackordet i musiksatsen sprang han lifligt upp och utbrast: ÄÅr du kusin Waldemar 2. — Oh wi skakade Hand tid wälkomsthelsning. Det war def unga damerna, som sickar buy ttll forstanstalten och under någon förewändning låtit falla honom til apothekarens för att sålunda bereda oss en öfwerraskning. De wisade sig högst belåtna öfwer utgången af fin lift och skördade bår dag wår tacksamhet. ÅÄndtligen hade den sista satsen i Haydenska qwartetten n:o 2 förklingat för wåra owärdiga öron. Då en tredje straxt efter supeen förestod, få föreföll of en paus lifa ändamålsenlig fom angenäm, och wi dröjde ide att å wår sida fylla den få högljudt fom möjligt. Den gode ryttmästaren, fom i mig mwäds rade en samlare, wisade start lust att egna sig åt mig och måste med takt hålag på afftånd. Indtr ligen anlände äfwen räntmästaren, hwilken, helt och hållet omusikalisk, efter hwad man berättade mig, wunnit en stor öfning i att afpassa det rätta ögons blicket, då den andra qwartetten war slut och fällskapet git till bords. Så sledde äfwen nu straxt efter hans ankomst. Wärdinnan, eljeft ett tyftlåtet fruntimmer, utgöt sig i en mängd urskulder öfwer steken, som enligt hennes förmenande hade de och de bristerna, utan att man dock kunde upptäcka dem, och apothekaren förlorade fig i wältaliga beftrifningar öfwer den Beethovenska qwartetten, hwilken ef