Helsingborgs-Posten – 19 september 1865, sida 2

upp; mitt herta hwiskade till mig: dernere wäntar dig Din pånyttfödelje! Upp, tweka ide längre! a Med raska steg ilade jag ner i daten. Ånnu en gång beröfwade mig skogen, genom hwilken wägen gick, den fria utsigten, men snart hade jag lemnat de sista bokarne bakom mig, Till wenfter doftade ängarne, under det från bergssluttningen till höger en obekant wällukt strömmade emot mig, obekant men berusande. Den fom från de blommande mins rankorna, Jom terrassformigt höjde fig mid sidan af wägen. Jag passerade den ålderdomsgråa porten. Och beträdde stadens område. Små hus, hwart man wände fig, röjande fina egares dubbla edenslap af landtmän och borgare — det war så tyst, man hörs de källwattnets sorl. Alla menniskor tocktes wara derute wid höskörden. Nu följde gafwelhus, mörka åldriga byggnader, i hwilka den nedre wåniugen stod obebodd och begagnades till waruupplag. Utanför ett wärdshus stod en oerhörd formagn, sormännen suto derinne wid ett glas min, jag hörde deras högs judda stämt. För hwarje steg wilade fig alltmera spär till lif bakom fönstren i de gamla oregelbunde na husen, a betande hamwarkare, och Huftvur med fina späda barn. På trösllarne futto lekande barn, ett par tjenstslickor hemtade matten mid brunnen och strattade ocb fågo efter wandraren. Eljest mar allting tyst och stilla vå gatan. Ett mycket äldrigt par fatt på en förstuguqwist. Hustrun spann, mannen bade ett barnbarn på sitt mä. Jag när made mig och frågade efter kretsdomarens hus. De båda gamla hörde illa och tunde ide förstå mig. Jag lyfte på Hatten och gick widare. Jag fann att gatan ledde fill en planterad plats. Jag beslöt att följa wägen dit utan att fråga widare. Det war förenadt med en känsla af wälbehag utt få der font wildt fremmande drifwa genom gatorna, hwiltas