Helsingborgs-Posten – 19 september 1865, sida 2

likasom simmande i den lätta rymden; långt borta i fjerran förlorade fig den lilla floden, der han fling: rande bland skog och klippor sökte fig en wäg till den wälsignade Åhen. Det war en eftermiddag. Staden simmade i ett glödande solbladd, och midt emot kastade bergsryggen fina swala, blåa skuggor. Nere i ängarne war man i förd med der första hö skörden, och då och då nådde mig ljudet af ett stratt och enstaka toner af en folkmelodi. Jag försjönk i tjusande drömmar. War ide här allt ffönhet, ro, tillfredsställelse, lycka? Jag Hade hittills ingenting erfarit utom tryck och stränghet och en enda gång en ansats till ett — skall jag falla det ett äfwentyr? Det brast itu fom en dröm, då man waknar just wid det skönaste stället och förs gäfwes försöker att drömma drömmen omigen. J min fädernestads chaos af stenmassor och krälande menniskor wisste jag, att många passioner ratade och att mörfa skräckscener ide hörde till jällsyntheterna. Men här — kunde man här upplefwa annat än glädje och lyda? Här der allt log i solljus, der pos esien utsett fig en älsklingsplats, der sånger skallade och allt stod i retande blomsterskrud och ropade sitt wälfommen .. Men hwad war detta? Händelsewis Hade jag stött doppskon af min wandringsstaf et par tum ner i Jorden, od) någonting hwitt glänsande sprang i das gen. Jag tog upp föremålet, det war ett litet romerftt silfwermynt. Tydligt syntes, jedan jag puts fat det, den romersta örnen och en tejferlig bröftbild.— Gamla minne af en fremmande kultur, hwem har fört dig hit! Dh århundraden af wår natios nella kultur måste förgå, innan händelsen spelade dig i en flyktig wandrares händer? Men under det Jag höll myntet i min flata Hand, genomfor mig en tanke. Ar det ide en lyckans handpenning, en bors gen för, att jag dernere skall upplefwa ting, dem Jag ide anar. Wed jublande tillförsigt sprang jag