Helsingborgs-Posten – 19 september 1865, sida 2

stulle man knappt hafwa tilltrott Honom en mänds ning fom den anförda. Pun far hade ide kännt fig widare tilltalad af lodvetet med de sköna ögonen. och då han endast ogerna fig min resa, werkade denna punkt i brefwet rent af neslående på honom. För mina egna ögon deremot stod min slägting med ens få ålstwärd, jä hjertlig, att jag greps af längtan efter den ideale mannen. Wackra ögon! Hwilfen werld af förhoppningar knyter man ide wid dem, då man är Hvå och tjugo är! Och nu, då jag från höjden jag ner på målet för min resa, tydte jag nästan, som om tusen ögon, blåa, bruna, ljus fa och mörka blixt ade mot mig från de gamla nu rarne, fom om jag hört förstulna stratt i hwarje wrå öfwer den tafatte fremlingen, hwilken i känslan ar fin egen ofäkerhet betedde fig allt mera tafatt. J stuggan af en lummig bok höll jag rast, fångs lad af landskapets skönh t. Pråktiga bergsryggar omslöto en widsträckt solig dal, och på ett utsprång af klivppan reste jig ruinerna af en gammal borg. Midt emot mig hade jag staden; den stödde fig mot foten af berget, liksom beredd att med skydd af dets ta naturliga ryggstöd sätia fig till motwärn mot den feodalc inkränktaren, som slagit fig ner i dalen. Men likffom denne munera endast wisade ödsliga spillror af fordoms magt, så hade äfwen borgrarne i lugn låtit sina murars tinnar, sina wallar och torn förfalla. Nu waggade hwita fläderblommor deruppe, yppiga lindar skuggade tak och wallar, och på ett af tornen sökte alla är en stork upp sitt bo. Men beherrskande alt, thronade midt ibland de gammaldags gafwelhusen på en upphöjning i flipe pan en praktfull göthisk kathedral, hwars storlek och skönhet — såsom ofta år fallet i Syd-Tyffland — ide syntes stå i något förhållande till den lilla ftadens omfång och betydenhet. Der bortom på anz dra sian borgen od) staden, genom hwilken en liten flod slingrade fig, slöto fig bergen närmare tilljamman,