Helsingborgs-Posten – 15 september 1865, sida 2

mlig! Det återstod ej något) twifwel mera, alla gamla minnen waknade Jazinta hade älskat siin kusin — denne man, till hwilken jag en gång med fullt förtroende anförtrott henne — — Denne Ane tonio, som jag dragit fram ur dyn hade wågat be stjäla mig på min hustrus kärlek, ståuda min ära, störta min lyda och jag hade ide hämnat mig på honom — jag hade godtroget låtit narra mig af en förtwiflads ord — ord sagda troligen för att stydda nidingen för mitt raseri. — Det war ju helt naturligt att älffarinnan ända in i döden tänkte på älskaren och wille stydda honom mot den föroläms pade mannens hämd och kanske äfwen modren hade nog beräkning qwar, att åt sin fon wilja bewara den lysande lott, som skulle tilljalla en dHarcourt — — O, afgrunds qwal! fom åter bestormade mitt bröst — — — Emil! Emil! Du arv ide min fon — Du är ett brottets barn och jag försljuter dig! Jag f.örnekar dig, all rätt till mitt namn och mina egodelar! — — Dod, jag will wara barmhertig — må det itä i i ditt fria wal att behålla detta namn eller ej — Jag mill ej brännmärka dig inför welden. Ja har skyddat och älskat din barns dom och första ynglingaälder och tror att du trotts din olyckliga börd ej skall wara iständ att wanhelga det namn du hittils burit. Må fwad jag har anförtrott dig fom förklaring öfwer mitt testamente förblifwa en jamiljehemlighet och må werlden anse detta testamente som en blott kapris af din far. Emil! ni är nu man och bör under de år ni ånnu äger att uppbära en obetydlig renta kunna förskaffa er en lönande sysseljärtning. Den uppfostran ni ätnjutit passade wisserligen bäst för den rike ädlingen, men sätter dock i stånd till werljamhet i måns ga brancher — de försakelser ni hädanefter fommer att widkännas skola blifwa bittra; men betänk då, att ut hade rätt till intet och Bod hittils njutit allt