Helsingborgs-Posten – 15 september 1865, sida 2

hwad min faderliga ömhet kunnat bjuda er ålder, Farwall min herre! Farwäl! Farwäl Emil! Jag har want mig att älska dig, fom min fom, att i dig dyrka din mors minne. Jag fon ide äterse dig, då jag af din andlick mäste påminnas om min skänbade ära, om den brottsliga Jasinta — Farwäl Emil! farwål, då du läser dessa rader, har jag upphört att lida och Gud slall på andra sidan grafwen döma emellan din mor och mig. Jag hade uppmärksamt wakat öfwer Emil, under det ban tyst läste denna sista afdelning of öfwerstens anteckningar; då han med diup rörelje lade dem is från fig, kunde jag blott med tyst deltagande räcka honom min hand, ide ännu wetande hwad han der utaf inhemtat. O, det är förfärligt! — utropade slutligen Emil under det han torkade kallswetten från sin panna — Det är förfärligt! att på en gång beröfwas allt! — allt — — en älftad far, öwarje förhbopps ning för framtiden och till sist nödgas missakta fin mors minne! Ä — Missakia din mors minne — För hwad ans klagas hon och innan du dömer, ransaka hennes testamenfe, hwiller ännu ligger obrutet fromför dig och hwiltet utan iwifwer gifwer den bäfta ledningen för hwad du bör tänka. — Ja, det är rättwist, ehuru benägen jag i dens na stund är att gifwa min olydlige far rått. och fördöma den qwinna, fom dragit få gräsliga jorger öfwer honom och mig. Cmil uppslet omslaget på det hålla paquettet, fom blifwit honom lemnadt fom ett enda minne afkhans mor. Det war ett rödt marroquins etui oc på ett under dess botten fästadt papper stod slrifwet på Jtaliensla: Till min fon Emil Harcourt på hans bröllopgdag.