Ett Pariserminne. (Fortj. fr. ur. 62.) Då jag ide sedermera lyckades att på slagfälte finna döden och fom jag hoppades återföreningen me Zasinta, äterwände jag efter mängen af werlder som ärofull prisad bragd och beslöt att ut slutand till min fon ägna ett lit, det försynen ej tycktes mil ja ålertaga. — Du wet Emil, om jag älskat dig Du wet om det på jorden funnits något förema för mina tankar, min sträfwan, annat än du! Di wet att hwarje mitt hjertas flag wait för dig od hennes minne, fom jag trodde mig fa diupt föro rättat, — Du wet med fwilfen religiös wördnar Jag lärt dig tillbedja din mors minne — dn wet utt jog ofta talat om henne som en helig marty — men jag saknade mod att säga dig hwaruti hen nes lidande bestod, ty jag fruttade att förlora dii kärlek — jag fasade för den tanten att min eger son sinue hata och förbanna mig för de qwal jnr beredt hans mor. Tiden hade nu mildrat så smärtan som sjelf förebräelserna och jag wågade hoppas att den oför dunklade lyda jag war iftånd att bereda Jafinsas barn skalle försona tennes skugga och hon sörla tande möta mig på andra sidan grafwen. — Emil. jag såg i din tärlet till en ädel och i alla afjeenden wärdig flicka ett bewis aj himlen, att jag wunnit den förlåtelse hwarefter jag törstade och det skulle för framtiden blifwa min angelägnaste pligt att was ka öfwer din husliga lycka. Tid min outsägliga glädje, såg jag också att ditt lynne mar mindre till gängligt för swartsjukans furier än mitt eget warit — det bekymmerfria lif du fört, hade bewarat ditt inne för twifwel och med blind godtrogenhet hope udes u det du helst önskade od) vitt hopp Hade al