Tiden läker alla får, säger ordspråket; men det plästret werkar längsamt, od) det gick månader om, innan Emil blef få pass fanfad, att han egde styrka att genomgå sin fars papper och öppna sin mors testamente. Tofta såg jag honom framtaga och med fasa betrakta få det ena fom andra och fråga fig fjelf hwilka mörka hemligheter deruti kunde tundeförborgas — hemligheter som kastat så förfärliga olyckor öfwer hans lif, hittils så gladt och ostvldigt. Seende hur Gmil matterades af fruktan för dessa hemligheter, trodde jag det wara honom nyttic gare länna dem i hela def widd, hwarför jag uppmanade honom att bryta ett injegel, som måhända syntes wärre än hwad sjelfwa werlligheten mar. Sent omsider brast sigillet och Emil egnade sina sömnlösa nätter ät läsningen af fin fars anteckningar. . Dessa anteckningar började wid den tid öfwersten, som ung löjtnant, legat tommenderad i Italien och woro till det mesta utgjutelser af Hans swärmiska lärlek till en ung neapolitansta hwars genlärlig han lyckades winna och med hwilken Han gifte sig — trots några jwärigheter från hans egen slägt, hwars aristtratiska högmod uppreste fig mot ett giftermål der bruden ej kunde skryta af en lysande itamträd, Den rike och frisinnade löjtnanten trampade dod alla swårigheter under fötterna och efter slutad kode luendering hemförde han fin unga mata oc) lefms med henue ett par år i den mest idylliska lyctfalighet. En ny tommendering skiljde krigaren från fin mata och ide litande på fina egna anförwanters wälwilja mot henne, anförtrodde han Henne fynnerligen åt hennes egen kusin och barndoms lektamrat, en ung handlande, hwilken genom öfwerstens hjelp blifwit fatt i tidjälle att i Frankrite göra lycka. De ömmaste bref wexlades nu mellan de unga mafarne och smärtan att nödgas mara fliljd från sin husftru blef öfwersten än bittrare; då han uns