mangifike Emil dHarcourt, fom från waggan ej känt betydelsen af ordet försakelse, blef i ett ögondlick bes röfwad alt, hielplös ensam och fattig utkastad i werlden. Hans olycka war jemförlig endast med hans föregående lyda. En wänskapstjenst den jag ej kunde neka den arme Emil war att bringa hans helsning och afsted till den unga flicka, fom wid Honom fästat hwarje förhoppning på glädje och lyda i lifwet och nu nes fade att taga tröst eller lyssna till Bmwarje förnufs tigt jtäl art afsäga fig en lyda, tom ej längre war möjlig. — Det är min pligt — hade Emil sagt — att betaga Laura hwarje förhoppning äfwen för fram tiden — jag fan ide nu mera hoppas att någonsin blifma i tillfälle att bjuda henne ett lif enligt med hennes wanor och hennes föräldrars rättmätiga fordringar — Söf, min män, att göra henne derra tydligt; hon ffall med tiden glömma mig för en lyckligare och jag skall städfe från min ovemärtkta wrå wälsigna henne för den forta tid mi tillfjammans warit lyckliga. Med franeyskans hejdlösa liflighet, tog den unga Laura sorgen, som hon hade tagit glädien och wille ej eng inse nödwändigheten att tåligt afbida tiden oc) hoppas. Hon mille med wåld hålla qwar fina illusioner, äfwen sedan hon nödguts tro på den forge liga sanningen i de nuwarande förhållanderna. Hon bedyrade stundom, att allt war en dikt; atf hon mäfle fe Emil och måste följa honom more det in till galererna och för att sätta henne i säkerhet, få wäl mot försök att förkorta sitt lif, fom mot mertdens klander, funno föräldrarne för godt att åts minstone för en tid förwara henne i ett kloster. Emil war otröstlig, då han hörde detta, och jag är öfwertygad att hade de unga älskande blott för ett ögonblick kunnat sammanträffa skulle de ej twekat att begagna detta ögonblick, för att så dö tillsammans