Ett Pariserminne. (Fortj. fr. ur. 61.) emil åhörde uppläsandet afsidet lagenliga teftas nentet,) som gjorde honom till tiggare, wäl med ecken till bestörtning, men ingalunda hwarken förs wiflan eller harm. Han mar nu tvertom dentförite, som sanfade fig och yttrade temligen lugut: — Detta war blott en obetydlighet, jemförd med det slag jag nyss rönt genom att förlora en far, den den jag städse wördat och älskat och aldrig wet mig felat emot — ban har nog, detta oattadt, fina mäts iga skäl att handla få fom han gjort, oh hans wilja skall ide ens mötas af mitt klander. Hans ifs hemligheter, hwilka jag förmodar, att han ans förtrott åt desfa Papper woro i alla fall det för mig dyrbaraste af hans qwarlåtenskap oc) uppmanar jag härmed alla närwarande att jemte mig wata öfwer uppfyllndet af hans testamenie. Emile förseglade derpå åter sin sars papper och wille ej taga widare notis af deras innehall, förrån begrafning och öfriga sorgliga ceremonier woro öl werståndna, äfwensom den högt pinliga ranfjaknins gen öfwer de närmare omständigheterna mid den ohyggliga tilldragelsen. Emil widtog äfwen med feheraktig ifwer alla åts gärder, till realiserande af öfwerstens amöblem omni m. m. och gaf fig ingen ro förräa han enligt teftar tors förordnande placerat allt oc war få famnwetir grann, att hans wänner blott med möda kunde fönmå honom betrakia som sitt de enskiltda gåfwor i möbler, konstsater och nipper, fom han under ars s lopp fått af fadren. Emil lemnade sin lysande wåning wid rue Rivo i och hyrde en tarflig tammare au quatrieme, wid en flägsen och föga besölt gata. Den fordom rike ot