derrättades att hon wäntade bliswa mor, Tjenstepligteu går dock framför allt och öfwerensstämmer sällan med hjertats fordringar, hwadan den unge krigaren måste underkasta fig att afwalta kommenderingens slut och fick först återse sin hustru, då denna i lycklig modersglädje gick emot honom med en son på sina armar. De unga madarnes sällhet mar nu allt för full komlig, för att få förblifwa ostörd. Den om sin lyda swarisjuke DV Harcourt började plågas af den helt naturliga syskonliga förtrolighet, som herrstade mellan hans hustru och hennes kusin, enda flägtine gen och landsmannen. Harcourt hade gerna före wisat den glade Antonio sitt hus, hade han ide blygts att wisa det han missunnade någon upptaga, ens eft ögonblick af fin hustrus tid oh uppmärkt samhet, den han knappt mille dela med det honom dock så kära barnet. Nägra små sammanstötande omständigheter, wid hwilka endast en swartsjuk man kunde fåsta fig, jemte tanklösa yttranden afswänner och bekanta, kommo snart ett lindrigt obehag att vera till en marterande plåga, och oaktade den öm ma tillgifwenhet hans huftru städse bewisade Honom, hade snart den fixa idsen fått rotfäste att han war en bedragen man. Ett ihärdigt spionerande förskaffade något stöd åt de fattade misstankarna, och dHarcourt fann Antonios både blickar och ord ollt för warma för att wara blott broderliga; de häftigaste utbrott mot den förr få warmt ålslade hustrun, blefwo deraf den närmaste följden. Med kärletens öfwerseende mötte hon dessa utbrott och undwek sorgfälligt hwarje liten anledning, fom funs be styrka mannens obilliga misstankar och då Hon säg att äfwen dessa bemödanden woro förgäfwes för att återföra friden inom deras hem, beswor hon fin kusin, att för någon tiv lemna Paris. Men gafs wäl något, fom ide syntes den af fin pasfion förs blindade dHarcourt fåjom miftänkt? Hans hustrns