Danmark. I en korrespondens från Köpenhamn till Wie terbladet MNeue Freie Presfe läser man följande jitoria: Endast på sträng befallning af tonungen jar en utmaning till dnell kunnat förebyggas, iom äkerligen i utlandet skulle hafwa tilldragit sig ven törsta uppmärksamhet. Redaktören ar den här ute iommande tidningen Dagbtader, tandidat Bille, im ide fällan utslungar de lättsärdigaste demmiationer, hare nemligen med afjcende på deras deltagande i vet första slesvigholsteinska upproret iv 1848 beskyllt konungens båda yngre bröder, prinsarne Hand och Julius af Glidcksburg dels för högförräderi dels för personlig feghet. På grund if vesfa beskyllningar wille nu prins Hans utmana yr Bille, och endast konungens stränga befallning tunde förhindra duellen, hwarpå prinsen reste till utlandet, hwarifrån han ännu icke återwändt. — J samma korrefpondens heter det widare: En ny politisk agent skall begifwa fig härifrån till Paris, för att der göra propaganda för Danmarks fat. Det är medarbetaren i Dagbladvet, herr Prahl, som denna gång skall utföra missionen, sedan dels förlidet dels i innewarande år hrr Bille, Hanjen och Watt, samtlige journalister, efter hYwarans ora warit wertsamma derstädes för samma äns damål. Till festen i Korsör för Slesvigarne hade den ifwen hos oss betante förf. Hostrup skrifwit föl: ande poem: Velkomen — ei til fremmed Jord, J Danmark selv J bygge — Velkommen hid, hvor Dansken boer J Daneveldens Skygge! Fra Livet, boiet under Aag, Fra Buret hist, det trange, Velkommen hjem til Dannebrog Og til de danste Sange. Ak, Sangen har forstummet plat, Hvor for saa liflig dromtes, en fros ihjel hiin Vinternat, Da Dannevirte romtes; Og Vaaren kom med Blomsterduft Og favre Solskinsdage, Men tnap i Danmarks frie Luft Vi kunde Veiret drage. Men nu, vi Eder see paany, Stfjondt fort ev Modestunden, Da er det som i Morgengry, Da rores det i Lunden, Hver lille Fugl da foler godt, At domt ev Meorkets Rige, Og, halvt i Dromme, kviddrer smaat Om Dagen, der vil ftige. Ja, Dagen kommer, vi det veed, Stjondt fun den sees i Dromme, Den Dag, da Ornen, som slog ned, Maa hjem til Åeden romme, Da frit i Sonderjyllands Skov Det rode Flag tor gynge, Og ikte Verken blot faaer Lov Paa Hefden dansk at synge. Sa, derom vaagner Fuglekvad, Hvorhen J blandt os vandre, Og terom vil vi hjelpes ad At dromme med hverandre. Og om saa snart til OÖrnens Klo J atter bort maae drage, Vi veed det vist, J Brodre troe! J komme dog tilbage. C. Hyitrnn.