Helsingborgs-Posten – 8 september 1865, sida 2

Ett Pariserminne. (Fortj. fr. ur. 60.) — Mitt resonemang fan måhända synas egoistij — återtog HB Harcourt efter eu stunds tystnad — och wår swaga menskliga natur leder of: få ofta juf till de slutfatser, iom falla fig beqwämast pch välj öfwerenstämma med måra önstningar — — dod wi skola någongång oftördt njuta, och det är förj sedan jag lärde mig inse de fördelar, jom hopa fig omkring mig, och fått räfna mig till de af hwilt jag nu njuter. Man har ofta hört den dumheter idislas, att barndomen är wär lyckligaste, snart sagd enda lyckliga ålder! — bah! det är åtminstone med wetslöshetens lyda, och den räcker jemt till dess dres syrtiden i skolan intrader; då börjas en ingalund medwetelös olycksperiod, hwilken minst räder, till wi blifwa erkånda fom sjelfståndiga wäsenden — nu gifwes det tywärr olycksbarn, som antingen werk ligen äro owärdiga att tomma eller oc i fölid a sin omgifnings lumpna och låga intresjen aldri komma i åtnjutande af denna rättighet oc sålunde aldrig få smaka den sanna lyckan, fom endast y denna grund kan frodas. Min egen erfarenhet ä den: att från samma stund jag wände ryggen u dessal höglärda dressyranstalter, har aldrig syckar wändt mig ryggen. Omhuldad af en öm och för ståndig far, fom på en gång warit min ledare oc min förtognaste wän, bar jag hos honom sunni allt hwad mitt hjerta behöft af tillgifwenhet oc wänstap — riledomen har gifwit mig medel i hän derna att tillfredsställa min nyfikenhet på werlden glitter och sonstlade nöjen — förfatelte är ett ord som ide funnits i min ordbok, oc) kanske just der för har ingenting till den grad lockat mig, alt ja njutitf deraf till öfwermättnad — det är blott de