Helsingborgs-Posten – 8 september 1865, sida 2

— Emil! Emil! Du bedrager mig ide? Du må gar ej bedraga mig, ty wet att det gäller mer än mitt och ditt lif — fortfor öfwersten med wildt ruls lande ögon oh frammade por rättet få wåldsamt i sin hand, att den ganifa tjoca guldramen böjdes oc) glaset föll fliugande i golfwet. Han bemästrade fig något wid detta lind och höll elfenbengbiten mera warligt framför ögonen. — Det är dock hon! muns lade han — mina ögon kunna ej bedraga mig — och jag finner denni målning, denna ram, allt — allt — det är Hou! men hur Har detta porträtt kunnat kom naet en möbel, fom säl, es på la vente — jag maste weta det — ja, jag mäste weta det! — — — Så der, Cmil, nu är jag åter lugn. — Fäst dig ice widare wid detta utbrolt — man har sina minnen, fer du, fom ide alltid äro wälkomna åter. Res nu med din wän — låt mig ide störa ert nöje — jag fan emellertid ej följa med. — Farwäl få länge! Kom hit Emil, omfamna din far — — O, min fon! min jon! — utropade öfwersten, i han flera ganger med passionerad ömhet tryckte emil i för sfamn. Min fon! — upprepade han åns nu långsamt för fig sjelf, i det Han lemnade rum met. J stumj häpn id betraktade Emil oh jag Hwarane dra. Då wi något hemtaf of, beslöto wi att wäl gå ut för att ite wäcka misstankar men ej aslägsna oss långt från huset utan i tysthet öfwerwaka Ywarje öfwerstens steg. fter ett par timmar sögo wi honom tomma ut ur porten och med temligen lugna och jemna steg gå gatan framåt och stiga! upp i första hyrwagn ban mötte. — Utan twifwel begifwer han fig till 1a seme — ade Emil — förmodligen för att gräfwa i dess pros tofoller. — ÖO, min wän! J går erfor jag ett of wermätt af lucka — hwad är det wäl, fom i dag s rhotande hänger öfwer mig? Hwillen nemesis tas