Helsingborgs-Posten – 8 september 1865, sida 2

olyckige, fom behöfwer rus af alla flag. Den lyds lige läppjar blott på bägaren och njuter i små drag af den lifwande aromen, han behöfwer icke döfwa qwalen genom att förwirra tanken — den lycklige fruktar öfwerdriften, han will ej förlora den njuts ning han äger för den owissa, fom möjligen står att winna — detta är allt helt naturligt! — Jag hur på sednare tider känt min lyda i ftändigt fri gande, och kunde således hafwa skäl att oroa mig öfwer att den allt för snart stall kulminera. Men jag tror ej på spöken och är icke inbillningssjut, derför fruktar jag ingenting tan njuter, oh då jag känuer både orsaker och werkningar fan jag får ledes äfwen beräkna slutet. — Har jag på sednare tider stundom känt mig öfwerlycklig, så är det derför, att kärleken kommit till och spridt sitt rosensktimmer öfwer det hela. Jag älskar och är äl skad af en flicka, ljuf som denna westanfläckt, offtulds full som den hwita liljan wid wåra fötter och skön, stön fom en wårmorgou. Ja, min män, du fal blif wa wittne till mitt bröllop, innan du lemnar Frankrife. Min far skall snart omhuldas af twenne barn, och han glädjer sig deråt den gamle krigaren; han längtar att fe ett qwinligt wäfeade förljufwa hemmet med sin närwaro och styra dess detaljer med sin ordnande hand — — — Måwäl! är jag icke lycklig! — jo, få lycklig, att jag till mitt öfwerfulla bröft wille tryta heta menstligdeten. Jag lyssnade med det sanna deltagandets intresse till denna min wäns utgjutelse, och hans känslor af lyckai och sällhet woro fmittande till den grad, att äfwen jag började tro mig liksom han ett lyckans stötebarn och njöt i fulla drag af lifvet. Wi wandrades sent hem denna natt, allt jemt tas lande om framtiden och dess leende bilder. ö Det är nog troligt, att om någon obserwerat oss så der fullkomligt sysslolöse tillbringa en hel lång afton midt i nöjenas hwirfwel, utan att deltaga