förtjusande, att) egentligen ingenting annat fattades mig än högst en a twå bekanta, med hwilka jag funs de prata bort en stund; hade jag dem skulle iag alls ide tänka på att lemna Paris eller ens söka mina nöjen utom hus och således befria min wärdinna från obehaget att höra portwakten brumma öfwer att nödgas öppna för mig få sent om nätterna. Denna eller någon annan af de fraser jag anwände, träffade förmodligen min wärdinnas fivas ga sida och hon bedyrade under tujende smickrande utrop rörande hennes aimabla hyresgäst, att hon wille göra allt pour me plaire, och hwad händer? Jo dagen derpå knackar det på min dörr och efter att hafwa uttalat det wanliga, men i mitt tycke föga höfliga Hamrez!, ser sag inom min tröskel den eles gante unge mannen, aa seconde. . Med den bildade fransmannens intagande Icdig het och complaisance gjorde han ursält för fin opå kallade wifit, men förklarade, att den sledde på den grund, att Han såsom warande hemma i fitt eget land tog fig den friheten att erbjuda gästsrnihet och wänskap å egna och fin fars wägnar till fromlins gen, fom gältade deras hufwudstad. Jag tackade i de föroindligaste termer jag i haft tunde påminna mig of det fremmande språket och snart wore mi lislig konwerjation. Jag prefens terades sedermera för Monsieur te pere och fann den ene endast älskwärdare än den andre. De båda herrarne d Harcourt woro män af få mycken bilds ning och fin takt, att en hwar mäste ffatta sig lydlig att få njuta af deras fällskap och hwad mig får slilot beträffar, hade jag dem att tada för de ans genämaste stunder jag tillbragt i Paris, ty i deras sällskap och sörhöjdt af deras lärorila samtal njöt jag af den werlosbekanta stadens mårhvärdigheter och fonstalster och nart förenades unga d Harcourt och jag genom den innerliga wänftap, fom endaft fan uppsta mellan fympathijerande warelser.