Helsingborgs-Posten – 1 september 1865, sida 3

ingenstädes hade jag träffat ut för slymten af äfwentyr, utan öfwerallt tjenstaltigt, höfligt folk, fom ide gjort mig det bittersta förtret och har säledes intet: ffäl att beflaga mig öjwer engelsmännens bwarlen otillgänglighet eller bedräglighet, oc de engelska damerna wandrade ju sin wäg framåt, likt stöna marmorjtatper, hwar helst man mötte dem, och wäckte allt för mycket beundran och wördnad, för att ens tanken på ett litet galanteri stulle wakna, än mindre måga fig öfwer läpparna. Således säg iag ingen möjlighet för mig, en obetydlig frem ling, att räckna på ett äfwentyr, utom af den fort, fom betalas contant och de låta ej gerna tala om fig i bättre societet. Kommen till denna öfwertygelse beflöt jag med möjligast första begifwa mig af till örantrife, detta alla piauanta äfmentyrs oc) förunderliga tillfälligheters moderland. Efter art en dag hafwa legat öfwer i Taltstone, dels jör att betrakta denna lila egendomliga stad och dels för ott i sin fullhet njuta af det impofanta städespel hafwets ebb och flod framställer, od efter att på högt swallande wågor ha blifwit förflyttad från den es na kusten till den andra och i det lifliga Bologne fått en förfänning af fåmäl det prålande franffa fpråtet, det lätta fransta lynnet, fom det fmår aktiga franffa prejeriet, fom jag — jag wet knappt huru till Paris, ty sanningen att säga, somnade jag, beqwämt utsträckt i en första klassens ktupse och fom ej till klart medwetande förrän tåget dånande och gällt pipande inträdde i Ja gare de Lazare. Jag hof nu upp mina ögon, få mycket fom stod i min makt, sträckte på mina lata lemmar och hoppade slutligen ut med min nattsäck i handen; men ftavnade helt lugn och stilla på första tomrum mitt öga kunde upptäcka, fast besluten att fom jag ide hade briådtom i lugn betrakta den hwimlande, brå kande, braskande menniskomassa, fom böljade förbi mig — men ad! den fria wiljan, fom wi få myc