Som fagdt är, under det jag genom maflig lig: gande restituerade mina genom gående, stående och seende uttömda krafter, njöt jag odehindradt af mina drömmar — ja, werkligen, odehindrad; ty de få wänner och bekanta jag påträffat eller förwärfwat på denna fremmande jord, tycktes alldeles glömt mig i samma stund de ej längre jägo min rangliga figur oc mina wäl mårdade polisonger — hwadan de lemnade mig i god ro och bekyrade fig förmodligen föga, om mitt öde blifwit att bli ringare i St. Paul eller finna min graf i Themsen, och fom det är känd sak, att njutningens fullhet är njutnins gens död; få blef jag snart tröttare på mina dröms mar än på allt annat och gaf mig åter ut bland mennijforna, längtande efter äfwentyr. Jag börs jade med en wiss liten känsla af swikna förhoppnins nar betänka det sactum, att jag warit från hemmet öfwer twå månader oc om jag i detta jamma ös gonblick warit twungen åtrwända dit ej hade samlat ämne ens till en enda liten aftonunderhällning för mina wänner wid hemmets härd; ty mina iafts tagelser på museer, gallerier etc. etc. wågade jag ide hoppas skulle intressera. Få äro roade af sädant, men alla törsta efter piquanta romantiska äfwentyr och hwilka af mina landsmän, hafwa icke funnit dys lifa, blott de wistats åtta dagar utom grän ren af sitt eget, högmodigt föraktade fådernesland. — Ja hade alltså otur, som på twå månader icke försport stomten af ett äfwentyr — 1. er. en skönhets intressanta misstag om min wärda person, eller icke ens kommit att fitta mid samma bord som en prins, hwilken rest incognito, eller träffat en fidtjuf, fom fom man kunde misstaga för en gentleman — ad nej! allt hade fill dato aflupit få lugnt och fredlig. Jag hade stigit ur och i omnibussar wäl hundrade gånger — rest på iernwäg härs och twers både i och utom London till och med gätt på Themsen i våt och promenerat till fots i Themfestunnel; men