Helsingborgs-Posten – 1 september 1865, sida 2

stundom tråkigheten, som tywärr mången gång alstrar elakheten, och det är förlåtligt nog, om man blir bitter i sitt finne då man länge gäfpat i större oc) mindre sällstaper och förgäfwes med pod och lock uppmanat dem fom nyligen återfoms mit srån utlandet, att berätta något och fått till swar, antingen en föraktlig dragning på axlarna fom stulle betyda: Det lönar ej mödan i denna societ et. Men i lyckligaste fall ett nådigt fmåles ende, ätföljdt af den utnötta frasen: Alla mennis stor resa nu för tiden, och dessutom finnes intet nytt under folen. Det må wara sannt, att det icke finnes något nytt under solen; men låtom oss då i Herrans namn betrakta det gamla och kollationera wåra tafttagels ser deröfwer; äfmen om dessa ej skulle leda of på spåren till något nytt; (hwiltet wäl kunde wara möjligt. ändå) få eftersom skaparen gifwit of för: måga att tala, böra wi betratta fom en skyldighet att ide låta tungan mera fast i gommen och wärt lilla förständ mögla i brist På luftwexling. Det är ju löjligt att alla i wära dagar wilja gålla för jnillen oc) ingen wagar höja fin stämma till en ens kel wisa eller simpet liten berättelse om det, man med egna ögon och öron fett och förnummit. En hwar tänker: ad, ide törs jag, som hämtat hela min erfarenhet i Skråköpning, fäga ett jota dere om, då personer finnas närwarande, fom vejt efter siu kring hela werldens kanter och ändå äro få tylts latna. Det skulle taga fig ut som att siunga en waggwi ja, då man wäntar sig en stor aria — nej, äfwen jag tiger och fer högtidlig ut, få fan man ju möjligen misstaga äfwen mig för ett djuptgående fnille. Med sådana förhoppningar och dito pretentioner, tiger enhwar stilla eller säger högdraget; att den som wågar tala är en dum storskräflare. — Jngen får således wisa sin fattningsgåfwa sådan den är och göra deraf allt det lilla han tan, utan måste