Helsingborgs-Posten – 29 augusti 1865, sida 3

der Möller helt lugnt blifwit sittande, lade toms mendören ett finger på fin mun, för att antyda houom, att Carl ännu ingenting borde weta. De kände till gården, utan att ett ord blifwit mer adt. Kommendören införde Carl i det wälbekanta träds gårdsrummet och lät honom wänta en stund, innan ban sjelf fom tillbaka med Annette. Hon hade ännu tårar i ögonen, då han lade henne i Carls armar och fade: Der har du min lilla Agneta — säg mig nun, om jag hållit ord. — — Carl Höll benne ftum i fina armar, oc) hon dolde blyg fitt ansigte wid hans bröst. Derefter föll Hon fin fader om haljen med stormande häftighet och kysste Honom, som om han warit den., unge älfkaren. Ni ftolen ide tacka mig, fade kommendören rörd,wänd er om, der stär den man, som förtjenar er tack. — De wände fig båda om, och bakom dem stod den allwarlige Möller, fom i detta ögonblick sjelf wände sia, för att fe efter den man, på hwilken fommenz rören petade. För första gången sitt lif gick Aonette bort till honom och tryckte hans Hand. vStola wi nu tänka på ett nytt eklateringskalasse frågade fommendören, med en ynfllg bedjande blid på Julie; och då han till siu stora glädje läfte ett nej i hennes blid, fortfor han: Jag förstår — Nå, låt ob då eklatera wår nya förlofning för of fjelir wa. — Ja, wår nya öörlofning, fom i fommar fyls ler fitt sjette år, afbröt Carl honom, i det han tryckte en lång kyss på Annettes läppar. Nästa morgon klockan fer höll den gammaldags, grönmålade Wienerwagnen, förspänd med de twå smäf bruna hästarne, åter mid Toldboden. Carl, med en bredskyggig grå hatt och hwita lärftsbenkläder, siod på wagnssteget och böjde fig in kaleschen, för att gifwa UAnnerte den sista afftedskysfen. Hastigt sprang han ned, tryckte harten ner öfwer ögonen och