Helsingborgs-Posten – 29 augusti 1865, sida 2

mera, då Möller tog till orda: Herr kommendör! Urjäfta, att jag stör er, men här är ingen tid att lörspilla. Det tigger i detta ögonblick mycket — Det ligger flera menniskors lyda i er hand. — Guds död, hwad säger ni? utbraft den gams le; berätta då min kära män! — Och nu meddslade Möller honom ullt, fom föregått i hans eget hus och om hwiliet han swäfwade i olunnighet. Mer skulle haft swårt,att igenkänna den allwarlige doktorns jernansigte under det han talade; det antog ett så älstwärdt uttryck, då han framträdde fom tolf för känslor, dem ingen ansett honom sjelf mottaglig för. Kommendören flukade med begärlighet hwarje ord, och tårarne stodo honom i ögonen, då Möller ilus tade med följande ord: Se detta war mitt ärende. Hade jag då ide rätt i, att det ligger mycket i er hand? Och fom wål ihåg, att Cl är er lands man mer än någon annan: han har sitt Hem på jamma haf oh under samma flagga fom ni . .. . — Hwar är han då? utoraft kommendören Häftigt; han refer i dag, säger ni? — Dn raske gvde jun! — Låt mig då komma i wäg! Jag will fjelf hemta honom — han skall hitut — Guds död! om jag ide tar honom med magt. — Han torkade fis na ögon och tog Möller i handen. 7Tack, min fär re wån, tad! Ni har öppnat mina ögon — man blir gammal och blind. Men låt mig nu komma åftad — Julie, Julie! ropade han ut genom dörren, låt drängen spänna för, straxt på ögons blicket! Låt honom fpi na fyra hästar för wagnen Ctt ögonblick derejter war han resjärdig om gif or faligt fram och tillbaka i trädgärdsrummet, famtalande mcd fig sjelf. i et dröjde en ewighet, innan den gamle! Wieners wagnen blifwit smord och öfwersedd. Tålamodet lörgick kommendören, och han gick sjelf ut för att halla efter folket; men icke wäl utlommen hörde han, ill fin stora förargelse, att storna blifwit lösa pu