Helsingborgs-Posten – 29 augusti 1865, sida 2

Eklateringen. (Af Carl Bernhard; öfwersättning från Danskan). A — (Forts. fr. nr. 68.) t Annette) gret, fom om hennes ögon skulle smälta bort i tårar, det war, fom om hennes hjerta först nu fått lnjt. Med oförställd ömhet förde han han ne bort till Julie, det moderliga wäfenre, fom få gerna mildrade hennes sorger, då hon blott wille dela dem med henne. Julie följde Annette t ll ens neg rum och wånde snart tillbaka till Edward; för honom förtlarade hon hwad Annette saknat styrka att göra honom klart, Hon wisade honom den djupa klyfta, fom få småningom öppnat fig, för att filja dem åt. Hon lemnade honom, för att åter wända tillbaka till fyftern, hwillen hon försötte lugna ges nom att meddela henne fin förhoppning om hwar Fötvard skulle finna erjättning för hwad han för: orat. Edward gick ner i trädgården; han war fom fal len från styarne, och dock fände hanlen wifs tiljredsställelse wid tanten på, att skulden nu låg hos An nette och ide hos honom. Medan han wandrade omkring och försötte inpregla i sitt medwetande, att han nu ide längre war sörlofwad, hade åwen Möllev fommit ditut. Efter ett fort famtal med Jur lie, under hwilket han berättade henne, att han mas rit i Carls logie och fått weta, att han ännu ide war rest, och sedan han till sin stora förwåning hört af Julie hwad som nyligen passerat, uppsökte han skyndsamt kommendören. Han faun henom sittande i unattrock mid en puls pet, midt ibland räkenstaper öfwer arbetslöner och vpanmålspriser. Den gamle manuen blef något öfverraffad wid detta besöt, men Han blef det ännu