Helsingborgs-Posten – 29 augusti 1865, sida 2

an fruktan oh hopp och knnde ingenstädes finna 10; hon gick ur trädgårdsrummet ut i trädgården och tillbaka igen och sökte förgäfwes förströelse i sitt arbete. Hon gladde sig endast åt, att Annette icke war wittne till hennes oro. Den stackars Annette! Hon låg på fin fång med handen under hufwudet; hennes hår hade fallit loss och betädte de blossande kinderna och de förgrätna ögonen. Hon önffade blott att få blifwa i ro för fig ffelj, för att i tan karne följa fin bortilande ungdomsmän och gråta öfwer fin förftörda lyda. Hon anade icke, hwilka wigtiga steg som blifwit gjorda till hennes bästa, hon oroades icke af tanken på, att hennes lifs lycka i detta ögonblick stod på spel och skulle afgöras genom ett af dessa farliga tärningkast, fom antins gen gifwa eller beröfwa oss allt. Andtligen höll wagnen utanför Toldboden, och tommendören sprang ur. Wid bålwerket stodo twå marroser, till hwilka han wände sig med förfrågan om amerikanaren seglat. Den ene tog mördnadgs fullt af hatten för Hans ankarknappar och swarade: Fa, herr kapten! Han seglade för en timmalfedans Den stackars gamle mannen ftod fom förstenad och stirrade ut öfwer sjön, ty i dessa få ord fåg han alla fina förhoppningar krossade. — Ja det kommer derpå an, började den andre, hwilken kaptenen menar, der ligger ännu en derute i rännan — han skall nog i detsamma till ott lät a — Nef, det ffall han wisst inte, inwände den förste, kaptenen är ju i land, der ligger hang julle. — Wet du om styrmännen äro ombord, min wån? frågade kommendören, något lugnad. Ja, förste styrmannen, löjtnant Rosen, han gick ombord för en stund sedan. Känner du honom? frågade kommendören förs nöjd. — Ja, gudbewars! Det är en bra farl, jag ha warit till örlogs med honom i Westindien. — O