Helsingborgs-Posten – 29 augusti 1865, sida 2

exr eve häften, och att derföre en dräng ridit till smeden med den. Så för satan! Spänn då det oruna ridftot för, din dummer Jöns! ropade han och aid in. J dörren mötte han Julie; hon erinrue honom om, att han ännu ide talat med Eis ward. Detta nödwändiga steg hade Hau ide täntt på, och det oroade Honom hwad han skulle föga. Men också här Hade Möller tänkt för honom. Ede ward trädde just i detsamma in i rummet, gick dis rest bort till kommendören och fade med en något ft.(t min: Jag hör, att ni bestämt öfwer mig; ni wille ide tillåta mig att handla fritt — ni til: lå er mig dock ju att lemna mitt samtycke? — Kommendören i sitt glädjerus märkte ide ens den bitterhet, fom låg i Edwards ord, han omfamnade och tackade honom. Derefter wände Edward sig till Julie oc) tryckte hennes hand. Farwäl, Iulie, fade han, bringa Annette en wänlig helsning från mig. — Jag Hoppas att wi snart skola återfes — Han talade fatta, och hans röjt satnade fin wan liga fasthet. — Ett ögonblick derefter war han förs swunnen, och Wienerwagnen for utåt wägen med kommendören och Möller. Det war för första gången så längt man kunde minnas, som gårdens spannpista warit i bruk. Man fäg eljest aldrig kommendören hafwa sådant hastwerk, och om någon af Hans bekanta hadez mött honom i den fart, med hwilken Han flög utefter landswägen till Köpenhamn, skulle han hafwa trott, att den gode gamle mannen icke war så fremmande för det moderna kapplöpningsraseriet. Kommendören war så ifrig att komma fram, att han utan uppehåll ffyndade på tusken, utan att obserwera, att hans stackars ridsto, fom endast war wand wid en lemn paradtraf, stönade och pustade wid denna ans lIträngande extratur. Emellertid gick Julie Hemma I en fruktanswärd angest för utgången af resan. Hon swafwade emel