satte sigl upp och lörde åstad i fyrspräng. Carl märkte ide huru hastigt buslar och gården förswunno bakom honom; han satt i djupa tankar och stirrade på den kära danska slätten, fom han nu snart slulle lemna; han hade endast några få timmar qwar, iy kaptenen wille wara i Helsingör innan aftonen. Den dag, fom föregick denna sorgliga morgon, då Carl fade Annette farwäl för alltid, hade warit mycket obehaglig för Julie; den hade upplyft henne om ting dem hon förut ide ens anat. Dagen hade förflutit helt stilla, man hade ide fert någon frems mande menniffa på gården, då det mot aftonen bantade på dörren, och doktor Möller trädde in. Han träffade Julie ensam i trädgärdsrummet, och då Han frågade efter Annette, fit han till swar, att bon gid och fpatferade ute i trädgården. — Eds ward Rosen Har ju warit här i går? frågade han efter en liten paus, under hwillen han fett ut ges nom fönftret, utan att tunna upptäda föremålet för in förfrågan. I ! Ja det har han, swarade Julie. — Sanningen att föga, återtog han, en löjlig aning har drifwit mig hitut. Jag wet ide fjelf, Ywad det är, men jag träffade Edward i förgår i en få befynnerlig stämning, han berättade mig, att han ämnade fig bit, och i går afton, då han förmodligen fom härifrån, föreföll han mig lika förunderlig. — Han Har ide sagt mig något, men — har Hau tar tat med er syjter? — . — Det förmodar jag, swarade Julie med en frås gande blick. os . — Ni wet ingenting? frågade Möller oc såg slarpt på Henne. — Min Gud! Ni gör mig Helt rädd. Jag — jag wet — ja, jag wet att han af wår fader bes gärt, att förlofningen ju förr dess heldre måtte Olifwa eklaterad. Men — hwad menar ni? Säg mig för Guds stull...... 1