Helsingborgs-Posten – 25 augusti 1865, sida 2

rarne; hennes kinder glödde, men tårar fuktade dem ide; ändtligen brå de fram, allt starkare och starkare. Hon skalf fom en febersjuk. I ovutfägs lig ångeft förde Carl henne bort till en enbuske, der han ofta futit i fina ensliga drömmar. Han ftir rade på henne slö tanklöshet; Annettes tillstånd plågade honom få mycket mer, fom hans swaghet framkallat det; han föraktade fig sjelf oh gjorde sig de bittraste sörebråelser, och ändock kunde han icke undertrycka en wiss triumf öfwer sin älskades sorg. En få klar blid i hennes hjerta hade han Hittills ide kastat. Hade han i detta ögonblid warit i bes sittning af hela fin själskraft, få Hade han twifmelsutan wacklat i fin föresats att lemna ett wäsende, fom älskade honom få högt, och fom han älskade med hela fin själs styrka. Men ban, fom skapade menniskan, han gaf henne denne swage, närsynte, framfusige ande; derför är werldshistorien liksom indiwidens lif få oändligt rik på tragedier. Carl kände fig lättad genom Annettes tårar ; hans ögon woro torra, och dock tyckte han fig gråta for gen ut med henne. Annettt gjorde fig starkare än bon war. Hon reste fig, och de gingo widare, tyst och längsamt, liksom för att draga ut den korta tid, de ännu hade qwar att wara tillsamman. — Det luftar, som om det skulle bli regn, sade Carl; solen häller odjå på att gömma fig batom en wägg af skyar. — Då är det wäl swalare nu? frågade Annette. — Ja det är ide få hett, fom då wi straxt möts tes. Se hur wackert solen skiner på det spåda for net. — Den friskar upp det gröna få herrligt. Men nu kommer styar, och det blir mörkt igen. — Det är hoppets färg, fom gör fig mörkare för att ide håna oss. — Jag wille önska, att det war, höft nu — eller winter, då jorden ligger naten och kölden af barmhertighet breder fitt bårtäcke