Helsingborgs-Posten – 25 augusti 1865, sida 2

dödshwila, under hwilken det andliga lifwet endast yttrar sig i en tanklös repoduktion af fordna tiders känslor och föreställningar, hwilka läpparne utsäga liksom uf gammal waan. — Här Agneca, utbrast Carl, under kronan af denna mäktiga bot satt du för fer är sedan och sag upp till mig deruppe i trädet, då jag skar wara namn högt uppe naturligtwis, på det ingen ffulle fe dem. Trädet har ide röjt of, och namnen få der ännu. De stola ännu ftå der, då wi länge warit åtffiljda ulfwet — och när få till sist wåra namn huggas i ften, långt från hwarandra, då wi hwila få lugnt, så sorglöst — nej, Annette, då mi äro förenade, för att aldrig mera ätfliljas. Han drog en djup jud, en af dessa suckar, i hwilla hiertat tippar efter luft, för att ide dö. YWi måste wända tillbaka annars kunde wi bli gående här till ewig tid. Du äv så tyst, mitt barn! Stöd dig fastare wid min arm; nu är det snart förbi, nu gå mi hemåt, bort från denna bot, i hwilten jag skar wära namn, då mi woro barn. Den tiden trodde jag mig känna dig, men jag kände dig dock ide. — Ad, det war en wänlig tid, Annette, Då du fatt mid mitt fjukläger; din sköna själ utwecklades för ma, timma för! timma; jag war till mods, fom då man om natten kommer till en okänd tratt, en herrlig trakt, den man aldrig sett förut. Dagen gryr i öster, och dim morna stiga, så småningom blir det lif och färg de nattliga skuggorna, man ser berg och skogar och gröna ängar och floder, som slingra sig genom dem, man fer foglarne wakna och hör dem sjunga sin lof läng tell solen. — Men i den gyllene morgonftuns den blef jag ryckt bort, och dit jag fördes, der är mörkt och fallt fom i ett fängelfe.; Annette wände fitt anfigte mot honom med ett oc estrifligt uttryck. Carl, hur skall jag lefwa utan vig? Förlåt, förlåt ..... Hennes läppar förs stum mades, Hon wånde jig bort, ty hon fruktade tå