Helsingborgs-Posten – 25 augusti 1865, sida 2

öfwer den, — Det har ofta förundrat mig, att det hwrje år blir wår igen, fom om det aldrig hade warit winter. — Wi stola wisst odsä bliwa lyde liga en dag — Gud gifwe det! — men det är tungt, att wi ide stola blifwa det tillsamman — Annette! Lätom of då taga affted af hwarandra, medan wi ännu äro starka — Annette smög fig intill honom, hon gjorde en wåldsam ansträngning för att fatta fig, od sorgen gaf henne werkligen cn magt öfwer fig ficlf, hwilten bon aldrig förut jörnummit. Hon räckte honom Handen och slog ner ögonen. Farwäl Carl! Han tog ett steg killbaka, ty han kände ett oemotständligt behof att trycka henhe i sina armar; men det wågade han icke, han, wågade icke ens att säga henne det afstedsord, hans hlerta tillhwislade Honom. Farwäl, Annette! Jag önskar dig — den — — farwäl! — Jag hade trott, att du slulle se mig giad i dag, men jag fände ide mig sjelj. Jag hade hoppats ett leende till af ifed, det Har iag förjpillt! — Han tryckte ännu en ång hennes hand. . 3 — Farot, Carl! — hon wände sig om och gick astigt bort. Mu följde Henne långsamt, men stannade, då hon undanslymdes af träden. Hon syntes åter, han lade handen vå en trädstam och följoe Henne med ögonen ända till den lund, fom stöter intill trädgården, i hopp, att hon blott en enda gång ännu slulle wända jig om; men hon fåg fig ide iillbaka. Han stod ännu några minuter och stirrade bort mot detftälle, der hon förjwunnit; plötsligt for han upp oc) ftyns bade genom de täta snären ut på sandswägen. Ice långt derifrån Höll wagnen, fom ffulte föra honom ill staden. Han satte sig upp. Kusten, fom emellertid blifwit sömnig under den långa wäntan, kröp makligt ned från kustbocken spände slaclarne för od) samlode med betslet. — För satan! för du eller för du ice? — Kussten blef helt förfärad