samt ut genom trädgården; honj war nära att önsta, att ett Yttre hinder måtte lomma emellan, fom gjorde hennes förehafwande omöjligt. Carl hade tidigt på morgonen lemnat staden och war den förste på mötesplatsen. Det hade regnat i daggryningen, men hade sedan warit solsken, och det mar nu torrt i gräset öfwerallt der träden ide hine drade solsträlarne art tränga igenom, Carl lade fig under en wäldig, friftående bot, hwarifrän. han funz de iakttaga den gängstig Annette måste följa; Han stirrade upp mot de lätta stvar, fom jagade Ywars andra öfwer hans hufwud under det westanwinden nere wid jordytan knappt hade kraft nog att bugta det höga gräset, fom stod dubbelt friskt och Iefmande: efter regnet. Han måste wänta öfwer en timma, men ide destomindre föll det honom ide in att betwifla, att ju Annette stulle komma. Långt förr än hon kommit, underhöll Han fig med henne. Hans känslor hade antagit en mera resignerad far ralter. Utan fruttan för att swikas af den kraft, han tilkämpat fig genom de sednaste dagarnes ans strängningar, gladde hanl fig åt att i denna ftäms ning äterse fin wäninna, för att funna taga hennes wänliga bild med fig på fin långa resa och gömma den till fin dödsdag. Utan grämelse genomlefde han i minnet deras omedwetna kärleks lyckliga timmar. Han war få fördjupad i minnena om fin An netie, att hau nåstun kånde sig störd, då han såg henne i egen person närma sig bakom hasselbuskarne. Han spraug upp. God morgon Annette! ropade han gladt, då han fprang henne till mörtes. Hon nickade wånligt til honom och gaf honom han den. Har du mwäntat länge? fägade hon. Zag tror det ide. — Hwad du fer bra uti dag, Annette; Gud wälsigne dig derför! Jag wille få gerna fe dig rätt wacker, oc sedan säga vig far: wäl. Du slall weta, att det leende, du nu slänker