Helsingborgs-Posten – 22 augusti 1865, sida 2

— — Edward med förfrågan, huruwida det Har han, som warit bjelten, oh historien blef berättad. Han fåg, att Annette, fom förut futit förströdd, plöteligti blef uppmärtsam, och han mötte en ullwarlig blick, i hwilten han läste: Det har du icke sagt för mig. —Aswen på tommendörens anjigte tyckte han fig läfa missnöje, och då denne efter em ftundg före lopp reste fig för att gå ut i marten och Julie följde henom genom trädgården, trodde han fig hafwa sunnit et lägligt till jälle till att häfwa allt missförständ; han reste fig och följde efter dem. Då han inhemtat dem, förklarade han straxt afsigten med fitt besöl. Julie wille gå, men han tog henne wid hane den och fade: lif qwar, Julie, min dön är ju ocksä mänd till er. Han anhöll hos fommendören, att hans förlofning med Annette numera ju förr dess heldre måtte blifwa eklaterad, det hade watit kommendörens egen önskan, nd) han hoppades ders före att ide stöta på nigra swål igheter. Den gams le fföt sin gröna kaskett upp öfwer pannan och fade med en betänksam min: 7Nå ja, då du få önslar, Edward. Det är ju wisserligen, fom om en olyds lig stjerna hwilade öfwer denna fest, men — gerna för mig. Julie, hwad menar du om saken 2 Julie teg. Hon wisste huru öfwerflödigt hennes ord här war, oh faten war afgjord. Hon wänd: tillbaka till sällstapet allwarligare är hon war, då hon himnade der, ty hon började nu blifwa ängslig för Annette, som behöfde tid för att blifwa herre öfwer den sorg, hwilken för Edward mar en heme ighet. Hon önskade uppskof, — men wågade ide sätia ett sädant i fråga; hon wille fåga Edward allt — men till detta fteg falnade hon kraft. Bens nes mwillvådighet ledde till samma rejultat, till bwile en den nästan alltid leder: Då Edward om aftonen reste hem, hade hon icke talat mer houom, cd: hou war nu hänwisad till att afwakta, hwad den kunde medföra.