Eklateringen. Af Carl Bernhard; öfwersättning från Danskan). t——— — (Forts. fr. ur. 66) — Afundas du mig? — Nej, och ånnu mindre din föftmö. — Hwad menar du med det? frågade Edward ftött. — Jag menar, att du är en lättfinnig, otacksam narr, för att ide fäga — något wärre. Edward tog ett steg tillbaka. Pojkel ropade han, år du galen? a — Ocg jag beklagar den, fortfor han och jäg honom siyft i ögonen, som slall uppoffras för en narr, och more hon min syster, i stäliet för att du är min broder, få skulle ..... — Will du skrämma mig med den dolk, du ftår der och leker med? asbröt Edward honom hånfullt. — Det behöswer jag wäl icke, men jag skall pi na dig med att föga dig hwar dag ...... — Men om jag nu förbjöd dig att komma Hit, att komma i Selströms hus? — Då refte jag, fom jag nu gör och förattade dig, som jag nu gör. — Carl gick bort till dörren men stannade och stirrade ut genom fönstret. Ett ögonblick derefter wånde han om: Om jag ide slulle lomma tillbaka igen — Cdward, förlåt mig, jag wille ju gifwa mitt lif för att fe er lyckliga. — Jag förstär din hånande blick, du menar, att mitt lif ide är mycket wärdt — det wet jag. Nu har jag ide mer att säga dig. — Han gick. Edward såg efter honom genom fönstret; ödet war synbart, att ban kämpade med fin stolthet, men den war honom för start. — Han är fjelf en lättsinnig narr, tänkte ban, och vu är han förbittrad, emedan han tror. att jag ftudit ut honom hos Emma. Eller på hwad