når dagens ljus ide längre fan hällas borta, förs swinna syner na. Hwad gagnade jag werlden, tänkte han, om jag arbetade dag och natt för att tjena den? — ingen ffulle sakna mig. — Stall jag då spara mig arbetet och kasta mig in i nöjenas hwirfwel? Den, fom ide fan myssa sin sorg till sömn i life wets wertlighet, han finner ingenstädes hwila. Han erinrade fig de lyckliga timmar, då han låg sjuk uns der Annettes wård, di Hon mille winna hans mäns skap och få hastigt blef föremål för hans hela kärlek. Och mar det underligt? Äfwen i fin frånwaro hade Hon ju warit hos honom. Han kunde blott icke fat ta, att ban så Helt och hållet glömt henne under ftiljemesfans år, då hans kärlek låg i somnens dwala titfom de sju sofwarne. Nu hade den waknat, för att lida martyrdöden. Ty huru ofta han än sökte att inslränka fina anspråt på Annette till en bros derlig mwänffap, kände han dot nu först i djupare mening, att han älskade Annette, att han utan hen ne war intet. Ofta utbrör Han i harm mot fin bros der, den kalle, likgiltige ålskaren, fom tog hans och kanhända också Annettes lyda till offer; Han wille anförtro fig åt honom, bönfalla, hota honom. .... Anförtro fig åt Honom? — Hur wore det möjligt? Ingen förtrolighet rådde ju dem emellan, deras mär gar hade warit sliljda, och en gemnomgående olikhet i karakteren gjorde tyftan emellan dem ännu stötre. Twå dagar elter det Carl tommit till staden inträdde han om aftonen hos Edward, fom just rus stade fig till att gå m. Ar det du, Carl? utbrast han; når fom du till staden? Du har nog haft goda dagar derute: är det ide en älskwärd man den gamle kommendören? — Carl funde ide annat än bejaka dessa frägor; han berättade, hur angenämt han tillbragt Hela tiden, hur mycken artighet foms mendören wisat Honom, och slutade med att fråga Edward, hwarföre han få fällan warit derute. Cdward urftuldade jig wed göromål, Det är ffada