Helsingborgs-Posten – 18 augusti 1865, sida 2

er broder, oh ide mot er fjel oc) Annette. Hon teg åter. Carl stirrade på henne, fom om han mille gripa hennes ord, innan de fingo ljud; derefter bröt han ut med en häftighet, fom drej blodet från Jus lies kinder: Gud i himlen! Har jag ide hundrade gånger sagt mig, att jag älskar Henne och gör henne olycklig, och nu, då jag Hör det af er mun, förwär nar det mig, alldeles som om jag aldrig ens drömt någonting dylilt. Hon, fom är få ren som en ljus sets engel, hon, som ...... — Tyst, för allt i werlden, beherrska er! Jag wågar ide att fåga ett ord mera, då ni ide Har mera magt öfwer er sjelf. — Av det kommet få långt med ev passion! Det hade jag ingen aning om. J går afton talade jag länge med min syster. Gudj wet, jag wisste icke bättre, men jag tror det hade warit rättast, om jag först talat med er. Jag wågade icke tiga längre, utan fade henne derföre rent ut hwad jag fruktade. Det oskyldiga barnet! Hon anade sjelj intet, hon blef nästan bitter emot mig, men under wårt samtal gick litjom ett ljus upp för henne. Det angrep henne. Jag fruts tar ..... — Gud wälsigne er, kära, bästa Julie! Hade ni blott sagt mig ett ord — för länge sedan. Såg ni då ide att jag war en dårattig, förwildad mennista, fom stod allena i den wida werlden och bes höfde en mäns råd? Hwad stall jag göra? Sfal Jag resa härifrån? Bestäm öfwer mig, som öfwer eit barn, jag skall lyda er. — Fatta er, Carl, ännu kan allt upprättas. Om ni will lyssna till mitt råd, så will jag be er: res redan denna timma. — Ni sdall sjelf inse, att ni dock ej tunde qwarstanna läugre, och i denna finnes stämning kan ni ej se Annette, det är omöjligt. Jes medan ni annu har kraft, att uppoffra er egen fröjd för Annettes nan.