Helsingborgs-Posten – 18 augusti 1865, sida 2

Eklateringen. (Af Carl Bernhard; öfwersättning från Danskan). (Forti. fr. ur. 65.) Annu en smärtsam, näftan föredrående blid, fas ftade Annette på Carl, och derpå strömmade tårarne ned öfwer kinderna, och hon dolde ansigtet i sina händer. Carl for upp och stod mållös, litsom slagen af blixten. J detsamma trädde Julie iu. Wid första blicken på Annette blef Hon dödsblek, men hon fattade fig hastigt, gif bort till Henne och följde henne ut ur rummet. Carl git fram och tillbata öfmer golfwet i mört owerksamhet. Han gisjade e mellan många mörfa aningar och wäntade med os tålighet på upplösningen. Det warade också ide länge, innan Julie, liksom om ingenting förefallit, återwände för att hemta arbetet från Annettes fys bord. Carl bestormade henne med frågor, men hon sötte lugna honom med att Annette hela dagen icke befunnit jig rätt wäl, att hon lätt öfwerwäldigades af tårar, då hon war i tungsint stämning, och art den häftiga gråten redan upphört. Men då Carl önskade att se om henne, bad hon honom att åtminstone tillswidare lemna Aunnette i ro. Derefter lemnade hon honom, och Carl gick ner i trädgärden, owiss och orolig som förut. Cjter middagen, sedan tommendören gått ut, blef Julie qwar hos Carl. Det är något, som jag tänner att det är min pligt att tala med er om, fade bon, om jag blott wore säter att ej blifwa mifförstädd. Hennes röst war osäter, ehuru hon blif: wit härdad i lifwets sorger. Wet ni, att Annette är förlofwad med er broder? — hon twärstannade, och tyftnaden war få djup, att man tunde höra hens neg hjertas flag. — Mi dar ide handlat rätt mot