Helsingborgs-Posten – 18 augusti 1865, sida 2

— Detta war bittra ord, Julie! men jag tackar er; de woro ju blott sanning. Farwäl! — Jag skall helsa Annette från ev. Min far skall jag också helsa, jag skall fäga honom, att en plötslig underrättelse kallat er till staden. — Ja, himlen må meta att det är en plötslig underrättelse, att jag älskar Annette til raferi och att jag dock warit få nära att mörda hennes fjiälss lugn. Han tryckte wåldsamt Julies hand och gid. Hon fåg efter honom med en ofäter blid, näftan fom om bon beflagade, att deras famtal fått den utgång, hon sjelf från början äsyftat. Det föreföll henne, fom hade hon belastat fig med ett tungt ons fwar, oc) hwem skulle hjelpa henne att bära det? — Hwar hon sötte och fann tröst, förstär den lätt, som sjelf pröfwat olyckan. Om aftonen war allt till utseendet i sin gamla ordning. Annette och Julie suto få tysta och stilla mid sitt araete, fom om den lugna wintern plöt8s ligt wändt tillbaka. Kommendören fatt i soffan och läste tidningarne för dem, utan att just hafwa de uppmärksammafte åhörare, Han lade iidningarne från fig, tog Annette under hakan och fade: Dur är det med dig, min lilla Annette? Du jer dålig ut. — Och nn har du också mistat din lekftamrat. IJulie såg ängsligt på Annette, som ej gaf sin sader något swar; hon fruktade för ett nytt utbrott af den undertryckta smärtan och gaf samtalet hastigt en ans Han wändning. Plötsligen tillkännagaf bandhunden att främmande anlände kommendören gick ut, för att se hwem som kom så sent och döttrarna hade hellre än gerna äfwen lemnat rummet, om de hade wågat det Han kom tillbala med Möller. Denne wände sig först till Annette med en helsning, jom han hade glömt att framföra dagen förut, då han mötte henne tillsammans med Carl, det mar en helss ning från Edward, att han hoppades komma dit ut en af de första dagarna. Julie blef lita få förs