Helsingborgs-Posten – 15 augusti 1865, sida 3

du Har hufwudwärk, lägg heldre bort ditt ar: bete. — Det ffulle bara bli wärre, om jag ide tog mig något för, swarade Annette, utan att je upp från sitt arbete. — Om du wisste, Annette, hur wäl det klär dig att wara sjuk! Jag tycker i det hela taget ide myce tet om dessa kinder af tegelsten, fom gerna alltid wittna om, att det är mera blod än själ i lroppen. — Har du talt med min far i dag? frågade Ännette med swag stämma; jag har icke sett honom. MW: han ute? — Sa, det år han, swarade Carl. Han frågade efter dig wid thebordet, men Julie varade, att du de war rittigt frist dch sof ännu, och då wille Han icke störa dig. — En få djup fut Har jag ide hört på länge. Om mår gode wän Möller ide war vig jä obehaglig, få gick jag straxt in och hemtade hor nom bitut. — Gud beware mig från honom! Sedan de länge jutit tysta och Carl betrattat det allwarliga uttrycket i hennes ögon, dem hon oa brutet Höll fästade på sitt ar ete, liksom om hon wille undwika att fe på honom, bröt han åter tyjts naden. — Jag har ännu ide tackat dig för den sköna p.omenaden i går afton. Jag njöt den omigen, då jag fom upp pa mitt rum. Julie war länge u p, ännu wid midnattstiden war det ljus hos Henne. Jag låg i öppet fönster och såg ut genom den lätta dimman, fom böljade genom det dlela manskenet. Hur länge fan man ide stirra på det man ice rätt fan fe! När solen belyser landstapet, blir jag ina.t trött mid att betrakia det. Jag har ockjå skfiwit wers om oss; mill du läsa mitt opus? — Annetie såg upp med ett smartsamt leende och rodnade. — Ciler stall jag lasa upp det för dig? Det ar enkett och fort. Kom, Agneta, följ mig i tautarne genom