Eklateringen. (Af Carl Bernhard; öfwersättning från Danskan). A — (Fot. jr. nur. 62.) — MNi har redan en gång förut i afton swarade Emma gjort mig den äran att löpa mig på hålarne, då ni för en stund sedan hade så brådtom att fom ma ut. — Jag ber så myckets om ursäkt, swarade Ed ward, då har jag sannerligen icke blifwit er warse. — Den dame, hwilken ni följde, har förmodligen rest fin wäg, eftersom man uu har den äran att tala med er? — RNej twertom, swarade han leende, jag har först juft nu warit få lycklig att träffa Henne. — Zag fryser styggt om mina fötter på detta lstengolf, började hon åter, i det Hon stampade med fina fmå fötter. Ad, herr Rosen, will ni wara få god att fe efter, om wår wagn är kommen. (Ed ward trängde fig fram få hastigt folthwimlet tillät det oc) kom HH tillbaka med den underrättelse, att wagnen höll utanför trappan. 3 detsamma som ban bjöd Emma armen, gid tonferensrådet i wägen för honom, gaf fin dotter armen och fade: Med din tillåtelse, Emma! Edward gick öfwer till andra fi dan om henne, och då de paserade förstugan fade hon helt högt till Honom: Ni kör kanste hem med of? Han säg vå konferensrädet, att denne hört vet, och tackade. Men då han öppnat wagusdörren och och hjelpt Emma in, kröp hennes fader omedelbart efter henne in i wagnen, stängde dörren till med en grnawitetist-helsning till Edward genom mwagnsfönstret, och i detsamma rullade wagnen åstad. Det sörsta Edward efter denna öfwerraskning blef warse, war Möller, fom klappade honom på axeln och med