Helsingborgs-Posten – 11 augusti 1865, sida 2

J detsamma inträdde kommendören med ett ljus i handen. Hwem är det som sitter der? frågade hon. Ah, Carl och — Annette! Hur fan är det med dig? Du fer ju ut fom om du fett spöken. — Det är Carl, swarade hon förlägen, fom sitter och gör mig rädd. — Är det ni, Carl, fom berättar fakelugnshiftorier? Ja, ja. Man måste roa fig med något. Aftnarne komma wisst att blifwa er något långa härs ute. Annette reste jig och gif ut, och Carl forts fatte famtalet med den gamle. Edward) hade, sedan den aftonen, då balen hade fört honom tilljammans med Emma, gjort jig bes fwär att oftare träffa henne, och det war Honom ife swårt, att få denna önffan uppfylld. Så länge saisonen ännu fortfor, uteblef han fällan från theas tern den afton, då konferensrådet Harms hade avonz nerat. Han förnyade fin förra betantskap med fru Wölter, en förmögen enka, fom förde ett stort hus, och hos henne war han lycklig nog att ofta träffa Emma, fom ännu war i byn. Ett par wackra dar gar i April Hade nemligen förmått konferensrädet att besluta, att tidigt taga ut till sitt sandtställe, men förft hade en fort återkommande köld och fedan affärer hindrat utflyttandet. Emma war uppfostrad i en krets, fom rätt wäl hade förstått att begagna fig af köpenhamnarnes löjliga veneration för allt, fom bär en utländsk stämpel. Den hade derför fött att göra fig gäl lande, genom att tillegna fig till Hälften tyfta, till hälften engelffa seder, så mycket mer fom hennes familj till största delen härstammade från Holstein. Det lönar fig mwäl egentligen ide, att wilja Uppe rätthälla den sjunkande tonen, när man har gjort ett främmande ställe till sitt bem, och man har nog mera tillfredsställelse af att sluta fig till mäng: den; men här i Danmark år det ofta föremål för en wiss stolthet, att ite wara dansl. Här gifwes