Eklateringen. (Af Carl Bernhard; öfwersättning från Danskan). (Forts. fr. nr. 61.) — Swad är det Carl? afbröt Annette honom. — AD, det är en sjömanöver, — men en annan röst wid ratten ropade i detsamma: fall af. Den fom stod wid rodret, lydde den som mar honom närs mast och derigenom blef steppet frälst. Wi stötte på en gång till något swagare och dermed woro wi flott. Wi stodo allesammans tysta som en mur och höo anden, i spånd wäntan om wi slullle lefwa eller dö och det räckte nog en qwarts timma, innan lifwet wände riktigt tillbaka. Jag minnes tydligt med hwilken förunderlig känsla jag betrattade fole tet, då det sedan fom ner och fit bränwin, det war fom om alla hade blifwit mina bröder i den fara, fom hade hotat oss alla. De tego båda. En stund efter fade Annette med en stämma, fom förrådde den rörelse, hwari hang berättelje hade fatt Henne och fom mörkret hade dolt; Såäge mig upprittigt Carl, war du ej förfärligt rädd? — Jag war få lugn, fom jag är i detta ögonblick; du hade ju ännu ide lärt mig hwarför jag skall lefwa. i — Hör Carl will du lofwa mig, att — du ej mer mill gå till sjös. — Du är ett barn, Annette. Wet du då icke alt jag är i statens tjenst, för att segla med def slepp? — Det fan wäll också wara dig likgiltigt; men du bör ej glömma, att du har din broder och oss andre, han kan ju ej hafwa en lugn natt, han måste ju beständigt tänka, att måhända i det ögonblick ...