rädd för dig, om jag trodde, att du menade, hwad du säger. — Jag talar af mitt innersta hjerta. Hwad slall jag lefwa för? — Dr sdall lefwa för dig sjelf oh för of andra. — Hur mydet godt har du ej lårt dig, då du gick i ffolan. Lär mig ånyo hwad jag glömt i lif: wet, — Det är fannt, jag lefwer för eder alla. Äfwen för Agneta? — Ja, äfven för mig. — Då will jag lefwa! För dig Annette, lefwer jag, och för hafwet och stormen. Det är herrligt att lefwa. — Hwarför har du låtit mig ligga och blifwa swärmodig i denna ensamhet? — Du är sjuk, Carl, sådan Har jag ide fett dig förut, fade Annette deltagande; men hon hade redan bortjagat de mörka skuggorna från hans panna. vdFåt mig känna på din puls, fortfor hon, medan stämt och allwar werlade i hennes ögoutaR. Fy! hwad är det för ett drännmärke, du har på armen 2 — Det äv ett namn, fwarade Carl. — uUsch; det fer ju ut fom du more en matros. Hwad är det för bokstäfwer? BH — hwad stall det betyda? — Det är namnet på min färafte, swarad: han leende. — Din fårafte? frågade Annette förundrad; Owem är det ? N — Det är ingen, — men det war — mer än en. — Hy, Carl, det Hade jag ide trott om dig. — säg mig då hwem det är. — Ja, det är sannt, fortfor han, Jag Har doc en ännu, som jag kan kalla min älskade, den endaste, som blifwit mig trogen. Det är hennes namn, jag bär. Det är det blå hafwet. — Du talar ömt, Carl, jade Hon, då gon fåg honom le, du mill ite säga mig der.