sljuter fram ur de äldre od) djupare rötterna. Carl återsäg Annette i den ålder, i hwillen nästan hwarje flicka har något intagande, och Annette hade det få mycket mera, fom den jungfruliga åldern ide war den matt, hon företrädeswis slyllde det på. De gamla fordringarne och förpligtelserna mats hade, förr än hon sjelj anade det, och iu lifligare han nu, i förening med henne, uppriftade alla de slumrande minnena och likjom restaurerade dew-is dylliska bild, tiden hade utplånat, ju djupare han lefde fig in i den tillwaro, fom det iramst illde fir honom, def mer glömde han de långa år, fom lår go emellan hanom och den lycklige ladetten. Det förekom honom, fom när man stär på en widsträcks äng, med ögat fästadt på en enda längt aflägsen punkt; hwad fom ligger emellan är en enformig flät, der ögat ej fan finna någon hwila och ju mes ra man stirrar, dess mer tyd.s det aflägena målet närma fig. Så gick det äfwen Carl. Har älssate åter Annette fom för fer år fedan, han war henne nära fom då, och det förekom honom, att deras ör gon åter möttes Med famma blid, fom då. Hans enda bekymmer war twiflet om, huruwida ide Mus nettes uppförande emet honom mindre hade fit urfprung i werklig wälwilja, än det war ett tonns get swar på hans stormande böner, måhända för stärkt genom medlidande med hans närwarande tloppsliga lidande. Detta trvifwel ängslade honem understundom då han war ensam, och han Hun de då alltid i Hennes uppförande upptäcka ett eller annat, fom gaf det näring; andra ögoublit åter bes twiflade han ej det ringafte att han hade gjort ett djupt intryck på henne. OM med hwarje dag sick han också mindre grund att oroas. Det war lyckliga timmar, de tillbragte tillsam. mans. På förbindelsen med Edward tänkte ingen af dem, ty de tänkte ju ej heller på att fjelfira förenas. De lefde blott för ögonblidet oh glömde