Eklateringen. (Af Carl Bernhard; öfwersättning från Danslan). (Forti. fr. nr 60.) — Jag har werit ond på dig. Annette, sade han en dag, då hon först wid middagstiden fom upp.till honom, fom har låtit mig ligga här enfam få många timmar, — Zag stall blifwa hos dig hela eftermiddagen, men jag har mäst hjerpa Julie i förmiddag. Har pappa icke warit här? — Jo, men icke du. Jag har mycket längtat efter dig, lilla Agneta! Kom och sätt dig ned, jag har så mycket att berätta dig. — Berätta du, fade Annette och flyttade fin stol tätt intill hans säng. Hon log, då han försäkrade henne, att nu hade Han glömt allt, hwad han mille föga henne. Han tog hennes Hand och de logo ät hwarandra, men i detjomma reste hon fig. Slåpp. mig nu, fade hon, få att jag åtminftone tan få hemta mitt arbete, on . — Skall du werkligen aldrig göra mig sällstap utan att trötta mig med din ewiga flit. Ni fruns timmer förstän alls icke att njuta ert dolce far niente. Och hwad uträtten ni ändå med eder otrötttiga werksamhet? I ären fom foglarne under himlen, fom hwarten få, eller skörda, eller samla i las orne. — Och hwad af allt detta gör då du? fade hon. Du förer krig, ja det är juft något, fom du bör berömma dig af! Carl blef tanlfull. Iag önftar det wore få wäl, Annette, att jag kunde gifwa fäderneslandet mitt lif; jag har intet gagn af det. Och hwarför lefwa wi, om ej för att dö. — Tyst, Carl, det är ogudaktiga ord. Jag blef