Helsingborgs-Posten – 21 juli 1865, sida 3

dem ungesär lika osäkert och otydligt som dessa träd och buskar genom nattens slöja. Er liknelse haltar, ty om man vill bruka sina ögon — vill ni se öfver ert hufvud, hur tydligt man kan urskilja konturerna af den minsta qvist på den klara blå grunden Så kan man se genom denna slöja, om man bara vill se. Min liknelse haltar icke, tröken, ty den, som kan lyfta sina ögon till det rena bimmelska, han skall också kunna genomskåda er själ. En sadd kompliment, och illa använd. Det är ingen kompliment, då den rigtas till er. Åh, det är icke möjligt att komma till rätta med er. — Efter en kort paus anknöts samtalet ånyo. Emma bad honom lära sig något om stjernorna. IIon ansåg, att ingenting intressantare kunde tänkas än den vetenskap, som han lofprisade, medan hon stirrade sig blind på himlens otaliga ljus och höll Edvard under armen för att icke falla i gropen. Han urskuldade sig med sin okunnighet. ÅIIuru, sade Emma, är ni okunnig häruti? Det är just icke konseqvent, att ni nyss förklarade er för en beundrare af naturen. Ni borde skämmas, skulle icke hvarja student? ..... . pet gör jag verkligen också, och så har jag åtminstone försåvidt gjort min pligt.4 Idvard var halft förlägen, då han gjorde denna bekännelse, och för att leda samtalet på andra föremål, frågade han efter hennes tantes. fru Völkers, välbefinnande. uJa, det är sant, utbrast Emma, hvarför se vi aldrig mera till er der2 svi? svarade han. Jag vet mig endast sällan hafva haft det nöjet att träffa er der? herregud! Ja, det är ju också icke så längesedan jag var barn. — Men säg mig då, hvarföre kommer vi då aldrig dit? Jag drar mig tillbaka från verlden, sade han med