Helsingborgs-Posten – 21 juli 1865, sida 3

ligt; det är någonting pikant i att sålunda blanda sommarens och vinterns nöjen om hvarandra. -Deri har ni rätt. Jag får emellertid bekänna, att jag i denna motsats lutar till naturens sida. Man säger i allmänhet, att menniskorna besjäla naturen, och att hon är död utan dem. Man betraktar henne som den gamla modren, hvilken endast upplifvas af sina barn. Mig synes svårare, art den odödliga modren har frambragt alla dessa förgängliga barn för att genom sin eviga ungdom triumfera öfver dem. Menniskorna sammanskocka sig och hemta sin näring af henne, likasom maskarne på ett träd, och, i stället för att tillbedja, vanhelga de henne genom att göra hennes natt till sin dag, Men han hämnas på dem genom att låta dem försvinna och glömmas, liksom den usla insekt, som endast lerver en dag.d Det klingar visserligen något silantropiskt. svarade Emma, men jag kan icke annat än gilla det: sommaren är också min bästa tid, och jag tror nästan jag ville önska att kunna tillbringa den i en obebodd trakt för att mera i lugn kunna njuta naturens sällskap. Edvard kunde icke hålla sig för att le åt denna, som det syntes, så föga uppriktiga bekännelse. Emellertid, sade han, Ämåste jag invända, att ni till en del misstog er; det var i sjelfva verket icke natten, som gjorde mig tankfull. Gud vet, hvad det då var4, sade Emma, åvi se ju rundt omkring oss icke annat än natt. Det är sannt, jag ser icke något annat än er och natten. Ah, mig! Det är verkligen ett anspråkslöst föremål ni valt för edra tankar. Törs jag då fråga hvad edra tankar hade att säga om mig? Jag ber om ursäkt för det jag blir er svaret skyldig. Ni vet sjelf, huru föga man kan bedöma folk, som man endast ser i utstyrda sällskaper. Man ser