Helsingborgs-Posten – 21 juli 1865, sida 2

skade vår vagn var framme, så att jag kunde fara min väg.Och jag skulle önska. att alla de andra voro borta och vi två ensamma qvar, sade Annette. Hvad har du då på samvetet, kära barn? trågade Emma och såg forskande på henne, helt afundsjuk öfver den anade orsaken till Annettes vemodiga stämning. Ty hvad ditt hår ha kommit i oordning, det faller ju ned öfver ögonen, låt mig sätta det upp igen. Men då skall du också skritta ärligt medan jag hjelper dig. Om jag olott tordes blifva härinne, jag är rädd att min far saknar mig. Men du kommer ju bort till oss i morgon, icke sant? Vi resa in till staden i morgon, och det dröjer visst en fjorton dagar, innan vi riktigt flytta hitut. Den staden, den staden, sade Annett och skakade på hufvudet, — den kan du aldrig få nog af. Hur kan du väl vara så förtjust i allt det tumlet? Om jag bodde i staden, så tror jag att det första jag gjorde, vore att flytta på landet. Du har också blisvit en komplett dam denna vinter, det kläder dig visst väl, det kan inte nekas, men du förekommer mig så fremmande, jag törs knappast tala med dig så som fordom. Skäms Annette, jag håller alls icke af dig i aftonå. sade Emma, i det hon efter fulländad frisyr, kysste henne i hänryckning öfver sitt lyckade verk. Nu är håret i ordning, men ännu har du ju icke sagt mig ett enda ord. Ack Gud, om du visste, Emma tänk bara! — Ja men du får inte skratta åt mig — min far hade bestämt, att här i dag på min födelsedag .... Nå, att här skulle vara bal? — Men... ÅJa, men du skall veta, började Annette igen förlägen, katt jag har länge — Hm! ljöd det i detsamma ganska tydligt bakom