Helsingborgs-Posten – 21 juli 1865, sida 2

dem. De vände sig förskräckta om och sägo Möller resa sig från en stol i rummets fond. Liksom en, som ser en orm i bergets klyfttor, såsom gamle fader Homer säger, for Annette tillsamman och grep Rmma i armen vid denna syn, och då han passerat och försvann i danssalen, frågade Emma förundrad : Men Herrogud, hvad blir du så rädd för? Du har ju alldeles ingenting sagt, som han icke gerna kunde. höra. Nej men han är så omåttligt obehaglig. Såg du: ej, med hvilken oförskämd min han betraktade 0ss2?Och när han talar till mig är det också på samma oförskämda sätt. Oförskämd ?X4 utbrast Emma leende ÅHerregud Ocht det springer du din väg för? Jag skulle vid Gud:snar vänja honom af dermed. Men glöm icke hvad; det var du skulle säga mig. Det var intet annat än — men du får lofva mig— — — Annette stannade plötsligt, då Edvard inträdde i rummet. Emma yttrade åter sin önskan att resa hem, och då Edvard ständigt fruktade; att kommendören skulle få det olyckliga infallet att oklatera förlosningen för sällskapet, omfattade han med glädje detta tillfälle att slippa undan och utbad sig den äran att få ledsaga henne hem, och med en ifver, som Emma, med fullkomligt medvetande om sin egen älskvärdhet, hade svårt att förklara. Sedan Annette försett henne med skor, bundit ett kläde om hufvudet och lofvat henne att snart berätta det återstående. och sedan Edvard i förstugan svept Carls kappa om henne, begåfvo de sig på väg, utan att taga afsked af sällskapet. Det var en stor kontrast att komma ut i det fria från den qvalmiga. bullrande danssalen. Allt var så lugnt derute: fogeln, som nyss qvittrat så lustigt i buskarne, och vårvinden, som brusat genom de nakna trädtopparne, hade nu tystnat. Natten hade upplyf