Helsingborgs-Posten – 18 juli 1865, sida 2

stod sin plats åt den vackra damen och gick leende ut för att hemta spelmannen, som redan med sin gång tillkännakaf sin ankomst, Annette var egentligen obehagligt öfverraskad af detta skämt, eftersom man till en del skrattat på hennes bekostnad, men hon sökte att dölja sin förlägenhet genom att förtälja om det slags sätt, på hvilket hon blifvit bedragen på ett par handskar. Nu klappade man till dans, kommendören öppnade sjelf polonäsen med Karl Rosen, och Edvard som onligt aftal icke skulle dansa med Annette, bjöd Emma armen, Det var förunderligt att se, hurusom herrarne, tillochmed Karls gamla bekanta från kadettskolan, till en del voro fångna under illusionen och endast med märkbar svårighet kunde tilltala honom som en gammal kamrat. De flesta maskerade sig genom ett öfverdrifvet galanteri, men innan de fingo tid att sätta sig in i rolen, hade dansen redan skijt dem åt. Också här åstadkom dansen de spridda krafternas förening till ett helt. Den återhållsamhet som åtföljer halfbildningen — den står liksom midt emellanden oskyldiga uppsluppenheten och den sig sjelf medvetna sällskapligheetn — och får näring af förskräckelsen sör den hos dansken ingrodda benägonheten att hånle åt allt, som har om också endast skenet af att i en eller annan bemärkelse vara framstående, och som slutligen finner skydd i tonen för dagen, denna återhållsamhet generar i sjelfva verket alla lika mycket; men den är ingalunda lättare att stöta från thronen derföre, att den är en förhatad tyrann. Dock kan den dansas bort, och det med dansens naturliga behag och raskhet. Så gick det också här. En munter och skämtsan ton blef snart allmän, och en sådan är lika lätt att underhålla som svår att framkalla. Karl var lycklig öfver att hafva fått sin plats i damernas krets, i synncrhet i närheten af Emma, med hvilken han bäst